Tre timmar med skjuts och tåg, mer behöver det inte ta, från middag med Thomas på Grythyttans Gästgivargård till en drink med Cecilia på Sturehof. Två nyheter har jag att smälta, en från varje plats. Jag vet inte vilken som är mest förvånande – att Carl Jan ska bygga måltidsmuseum (med outlet!) i Grythyttan eller att Johan Staël von Holsten är ny i Kulturrådets styrelse.

Om det förra kan än så länge inte sägas så mycket. Fabriken mitt i byn har blivit ledig och nu får vi kanske äntligen ett måltidsmuseum, ett perfekt komplement i denna växande lilla by där man redan blir inspirerad på Måltidens Hus och så gott förplägnad på gästgivaregården (som Pontus Djanaieff nu ska stajla om).

Om det senare finns väl än så länge inte heller så mycket att säga, annat än att det verkar, ehm, modigt. Kulturrådet vill sannolikt hippa till sig lite och orientera sig bättre inom företagande och entreprenörskap, så vad passar då bättre än en en manisk serial entrepreneur med ett track record som påminner om Karl XII? Var mod slutar och dumdristighet börjar för Kulturrådets räkning, ja det får väl utvisa sig. Man får väl önska både Johan och Kulturrådet lycka till!

Torsdag kväll. Så har då pecha kucha-fenomenet slagit ett fast grepp även om Stockholm. Det behövs. Liksom många svenska konstnärer, är även landets formgivare och arkitekter ofta erbarmligt dåliga på att berätta vad de gör och vad de kan – vilka värden de egentligen bidrar med. Detta rimmar illa med deras önskan att arbeta mer strategiskt, att ”komma in i styrelserummen” som det ibland sägs.

Amerikaner är omvittnat bättre på att berätta om sin talang, sitt värde. Kanske handlar det bara om att få in mer ”show and tell” i grundskolan? Fram tills dess får vi jobba med 20-sekunders slideshowbilder i källaren på Berns. Kolla Svensk Form för nästa datum.

Onsdag kväll. Jag armbågar mig in på Musikaliska Akademien på Nybrogatan 11 i Stockholm. Undrar om Oscar II insåg när han invigde bygget 1878 att det 130 år senare skulle husera smilande annonsmakare i underliga kläder som säger ”gu va braaa ni é” eller ”gu va braaa vi e” och blir fulla på bjudvin. Å andra sidan är det kanske bara modet och dialekten som förändrats.

Resumé körde för andra året sin ”Sveriges Bästa Byrå”-gala. Som ryggdunkar-event är det smått genialiskt – alla närvarande har nominerats i någon kategori, vilket innebär att alla redan har vunnit. Feelgood-faktorn är enorm och smittar såklart av sig på avsändaren.

Felix Herngren gästade i vanlig ”håll käften”-stil och lanserade ett nytt reklampris, Ute 2008 (ja, utomhusreklam). Han fick alla i salongen att tro att det nog var ett riktigt pris i alla fall och inte ett skämt. Mig lurar han inte så lätt. Eller så är det precis det han gör.

Det här känns som en del av en budskapstrend. När jag träffar Tobias Nielsén på förmiddagen (ni läser väl hans och Emmas blogg?) viftar han med US-bästsäljaren ”Everything bad is good for you” av Steven Johnson. Samma story där. Modern populärkultur och massmedia ger oss intensiv, kognitiv träning och gör oss smartare.

Äter lunch med Per Strömbäck från Dataspelsbranschen. De firade Ungdomsstyrelsens rapport med tårta på kansliet i morse. Tydligen släpptes en nästan identisk rapport förra våren, men vissa budskap måste tydligen framföras flera gånger.

Själv är jag fortfarande en game virgin utan vare sig avatar i World of Warcraft eller vardagsrum i Second Life. Antar att det gör mig till en överstressad alkoholist.

Nobeldagen.

Jag läser i Rapidus om Nordic Innovation Centres nya satsning på innovationsturism (typ åka till Norge, kolla på fjordar OCH på nydanande vattenkraftsteknik).

Hoppas att nån söker rejält med pengar för att utveckla Sveriges främsta innovations-story: Nobelpriset. Jag tror inte att vi riktigt fattar hur unikt det är att ett så litet land gör något som är så stort internationellt – det skulle räcka för att fylla hela Sverige med innovationsturister.

Idag kan man på sin höjd vandra in på Nobelmuseet i Gamla stan, kolla på nån video och köpa en medaljkopia. Och såklart kolla under sin caféstol vilken nopelpristagare som satt sin signatur. Mer sånt!

Träffade Claes Eriksson och hans kollega Ulrika Behm på Rådet för Arkitektur, Form och Design (RAFD). De har ett nytt uppdrag från regeringen, vars lösningar vi diskuterade. Jag pekade framför allt på Glasgow och deras arbete kring att bli UK City of Architecture and Design 1999. Själva satsningen innehåll många mer traditionella delar, men anledningen att man vann titeln framför Liverpool och Edinburgh var deras underifrån-perspektiv: det enda sättet man kan bygga upp en stark verksamhet inom arkitektur och design är att göra alla medborgare/konsumenter mer kunniga och därmed mer krävande (jag ska försöka gräva fram deras bid document från 1994, det är mycket inspirerande).

Det är ju ingen slump att Sverige har varit starka inom bilar och telefoner (där vi är krävande) och inte lika berömda för vår mat (där vi ju historiskt verkar ha kunnat stoppa i oss vad som helst som gjort oss mätta).

På väg ut träffade jag RAFDs Jonas Olsson, numera känd som DJ på Kulturdepartementets senaste fest. Tidigt 80-tal är det som går hem på departementet, avslöjar han. Amanda Lear, Madness, ni fattar (om man nu behöver få dem på gott humör nån gång). Här (till höger) ser ni vilken festprisse han är.

Bryssel. Det regnar alltid här. Eftersom jag envisas med att gå till fots i den här stan (jag litar inte på taxichaffisarna och begriper inte busslinjerna) är det en ganska kass kombination.

I alla fall. Man bor bra på Bloom. Och det är bara 20 minuters promenad till centralstationen.

ITPS, Nutek och FSF lånade lokaler av East of England för sitt seminarium idag. Östengelsmännen har lyckats inreda sina lokaler så att det känns precis som en kommunal möteslokal i Ipswich – vinröd heltäckningsmatta, stapelbara svarta metallstolar med blåspräcklig klädsel och lysrör i taket.

Seminariets höjdpunkt (förlåt, Petra) var Magnus Andersson, New Wave Group och VD för Orrefors Kosta Boda, som rubricerade deras ambitiösa metod för pånyttfödande av bruken, bygden och varumärkena som en ”mad man strategy”. Att tokfokusera på nåt udda lyckas ju ofta inom upplevelseindustrin (Jukkasjärvi, Grythyttan, Hultsfred, Botkyrka…), åtminstone på mindre orter. Men det är alltid privata entreprenörer som driver den utvecklingen, medan politiker och tjänstemän hellre fegar ur och vill ha lite av allt som är poppis (visst, varför inte IT, biotek och en filmfond i Östra Göinge, strunta i att ni har världens bästa granit).

Lars Bager från ITPS kom med eftermiddagens visdomsord när han förklarade bristen på ekonomisk drivkraft bland unga människor i Europa jämfört med Kina: ”We don’t want to get rich, we just want to be rich.”

Så sant.

PS. Petra Nilsson från NICE presenterade faktiskt sitt Nordic Green Paper for the Creative Industries, som min polare Tom Fleming har författat. Det släpptes idag och kan laddas ner här.

Bryssel verkar ha samma problem som Washington. En stad som, genom att vara en slags kompromissvald politisk huvudstad, fått så mycket gratis att man inte tycker sig behöva göra något själv. Skillnaden är väl att politiken här fortfarande är rätt trist, medan den i Washington ofta är ganska underhållande, även om man ibland tar sig för pannan.

Mest underhållande på sistone var såklart CNN/Youtubes utfrågning av de republikanska presidentkandidaterna förra veckan (kolla här, demokraternas hölls i somras, kolla här). Snacka om värdehöjande mediakonvergens. Visst, både frågor och svar gör en ju lite orolig, men det finns åtminstone någon med humor.

Glöm Mitt Romney och Hillary Clinton, det blir Mike Huckabee mot Obama/Edwards. Kom ihåg var ni läste det först.